utonjut

AW med hummerklubben

I fredags var vi på aw med hummerklubben. Jo, för det finns en hummerklubb här på Knippla. Och ja, den är vi med i sedan förra hummersäsongen. Allt är på skoj i klubben som också har ett kul namn: Kuba Libre. Kuba står i det här fallet för kupa (= tina/bur), men vilka ö-bor uttalar p som p liksom?

sjöbod, kreativt hylla, vespa, knippla — En vespahylla! Jamen, varför inte?

Hur som helst, så har denna två år gamla klubb en styrelse och ett vandringspris som den som har fått upp största klon under säsongen vinner. Alltså, vem vill inte stoltsera med det här vandringspriset ett år (se nedan)? Claes och jag var chanslösa i år, även om vi har fått upp fler humrar än någon av våra tidigare hummerfiskesäsonger höll ingen av klorna måttet.

AW med hummerklubben, vandringspris, kuba libre — tjusigt, eller hur?

Men som sagt: allt är på skoj. Till och med så skoj att jag fick (kanske tog på mig?) rollen som sammankallade i den sedan i fredags nyinstiftade festkommittén i Kuba Libre. Nästa år blir det inte bara AW med hummerklubben. Det blir hummerfest! Inte för att det är något fel på en AW. I en sjöbod. På en liten ö ute i havet.

Hur som helst, hummersäsongen är inte över även om klotävlingen är avgjord. Vi fortsätter ett tag till och i går när jag kom hem efter mitt nattliga äventyr (läs mer om utenatten här) drog vi våra burar igen. Och för både Claes och mig och de andra i hummerklubben så är det trots allt utonjutet och havet och det goa snacket som är den största tjusningen med det hela. Kanske med hela livet?

havet, hummerfiske, knippla, västkusten, — Claes agnar kupor och jag rattar båten

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja kul sammanslutningar och leken i livet.
Kram Malin Lundskog

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Min nya hängmatta är världens coolaste tält

Joråsåatteee, jag har skaffat mig en hängmatta för alla kommande en utenatt i månaden-äventyr. Och vet ni vad jag mer har gjort? Jo, jag har provhängt upp den. Provlegat i den. Bara för att kolla att jag fattar hur man gör. Ja, jag vet. Provhänga? Provligga? När man kan göra det på riktigt. Oh well, allt funkar. Det enda som återstår att reda ut är om min nya hängmatta är världens coolaste tält.

min nya hängmatta, hennessy hammock, packpåse

min nya hängmatta, set up, hennessy hammock

Skitsamma om den är cool eller inte, jag ser fram emot att vandra ut i naturen med den i sin lilla, lätta packpåse. Set up 3 min? Ja, men faktiskt. Typ. Kanske fyra. Kanske två och en halv. Men typ. Det är snabbt det, eller hur?

Provhänget

min nya hängmatta, trädgård — Här är den, min nya coola hängmatta

min nya hängmatta, springer spaniel, hennessy hammock — inte bara jag som tyckte att det här var spännande!

min nya hängmatta, malin lundskog, hennessy hammock

Kommer ni ihåg när man tältade i trädgården som barn? Jag kom på att man behöver inte vara barn för att göra det. Och tältet kan lika gärna vara en hängmatta …

Godnatt?

Vi ses snart igen, till dess: heja häng, oavsett om det är på prov eller på riktigt.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om min första hängmattenatt i lånad hängmatta: Jag säger ja och jag älskar det

Jag säger ja och jag älskar det.

Jag är kanske besatt av att göra sånt som ger livet ännu mer liv. Om det är det så är det okej. För om jag inte var det. Om jag inte var en sådan som säger ja till sådant som ger livet liv. Tänk vad mycket jag hade missat då. Som natten till idag. Och kvällen igår. Och i morse. Jamen, jag säger ja till sådant som känns gôtt, som är liv och som gör min värld stor och härlig.

Jag säger ja till en utenatt i månaden

Igår fick jag ett meddelande från min kompis Agneta. ”Är det denna natt det ska sovas i hängmatta?” Vem kan svara annat än ja den frågan, jag bara undrar? Dessutom börjar ju juni lida mot sitt slut och vi har pratat om att köra en utenatt i månaden. Juni är väl en alldeles ypperlig månad att påbörja ett sådant stolleprov i?

hammock hängmatta, tallar, knippla — jag fick låna Agnetas dotters hammock

jag säger ja, knippla, malin lundskog, i hängmatta — godkänner vår upphängning

Det här är förresten en av anledningarna till att jag gillar att inte vara uppbokad: att jag kan säga ja till det som jag har lust med. Som vår första en utenatt i månaden-natt. Jag gillar ju att vara en sån som säger ja.

Igår eftermiddag rekade jag runt på ön efter träd att hänga hängmattor i och hittade en perfekt plats, där tallarna inte var för greniga och dessutom ganska höga. Ja, men ni fattar ju hur de ser ut på den vindpinade västsidan av ön. Grannarna jag mötte trodde att jag skulle ut på vandring. Inte så konstigt med tanke på min packning, ha ha. Värsta vandringsryggan för en kort promenad på sådär ungefär trehundra meter och en enda natt i hängmatta. Men har man med sig sovsäck, lava, glas, högtalare och en himla massa tjocktröjor, så. För övrigt var det ganska mysigt att känna sig som ett barn som ska ut och tälta i trädgården. Så mycket mer behövs ju inte för att livet ska vara liiite mer äventyr, eller hur?

fina utsikt, frihet och härliga samtal

sjöräddningen, knippla, utsikt — utsikten från vårt camp var som den är här på ön (skryt skryt!) var som den brukar: alldeles underbar!

Fin fin utsikt, en känsla av frihet och fina samtal. Och sen sa vi god natt. Så himla mysigt att krypa ner i sovsäcken under ett tak av tallegrenar och med vinden som både ljudkuliss och den som höll igång en go gungning i hängmattan. Jag somnade till Agnetas näsflöjtsspelande (jo hon fick en av mig under kvällen och det där är ju också något som är skitkul: att spela näsflöjt.)

Efter några timmar vaknade jag. Både för att jag var kissnödig och för att jag frös. Så glad att jag hade med mig en hel vandringsryggsäck full med tröjor. Men de räckte inte riktigt. Ändå har jag en sovsäck som ska hålla för ner mot fem grader eller något sådant (minns inte, men den är tjock och varm och go). Vad jag lärde mig av det här? Att det förmodligen är vettigt att ha något slags underlag/filt/fäll under sig, även om man inte ligger på marken utan gungar gôtt i en hängmatta. Tur att vi ska ut igen, så att jag får testa det. Någon som har tips så tar jag tacksam emot dem såklart!

Jamen, jag somnade ju om igen. Och sov. Länge!

En sak jag är glad att jag hade med mig och på mig: buffen! Och hoodies. Ja, så att jag kunde dra de över huvudet. Så mysigt!

morgonstund har guld i mund …

jag säger ja, malin lundskog, hängmatta, knippla

jag säger ja, hängmatta, malin lundskog, knippla

morgonsol, knippla, tall, — låg på vår camp och kollade ut på både morgonsol och joggare …

När jag vaknade låg jag och kikade på solen en stund. Och på de som joggade förbi på sina morgonrundor. Agneta sov vidare (tills jag väckte henne med näsflöjtsspel, he he) och jag tog en stros ut i solen. Njöt av äventyret och livet i livet. Så nära hemma det egentligen går att komma. Och ändå vara ute på äventyr. Är det inte härligt?!

jag säger ja, malin lundskog, sol, morgon, knippla — sa godmorgon till världen i verkligheten (jo, men känslan av att vi inte var en del av den var rätt stor) och fick upp värmen ute i solen.

malin lundskog, agneta bergman, hängmatta, knippla — morgonstund osv …

Ja, vi har alltså en plan på en utenatt i månaden. För att det är kul, lite spännande, en utmaning, stärkande, lärorikt och så himla livgivande. Jag menar, när jag låg där och frös i natt fanns liksom inga tankar på att avbryta. Kom inte på förrän nu hur enkelt det hade varit för oss att gå hem.

För er som är nyfikna finns det en Facebookgrupp som heter just (det enkla och korta namnet) En utenatt i månaden under ett år för tjejer som gillar äventyr. Ni hittar gruppen här. NU går jag mest och funderar på var vi ska sova i juni? På en av de andra öarna här omkring kanske? Vi får se …

Vi ses snart igen allihop, antingen här, eller ute någon natt? Hur som helst: heja naturen och att säga ja till livet.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om det här med mer liv i livet har jag bland annat skrivit om det här: Hummerpremiär och mer liv i livet och Livet kommer emellan. Eller?

Fler En utenatt i månaden-inlägg:

En ny äventyrsnatt i hängmattan (mars 2026)
Kallaste natten i hängmattan hittills (februari 2026)
Jag sover så gott ute i hängmattan (januari 2026)
Utenatten är ett äventyr i all enkelhet (september 2025)
Vakna i hängmattan (augusti 2025)
Utenätterna i augusti blir fler och fler (augusti 2025)
I hängmattanförvandlas jag till en riktig sjusovare (juni 2025)
12 månader i hängmattan (maj 2025)
En ny natt i hängmattan (mars 2025)
Nionde månaden i hängmattan (februari 2025)
Att sova ute i december, vilket äventyr (december 2024)
Vilken utenatt vi fick i november (november 2024)
Detta med att sova ute är livsviktigt (inför premiär med portabel eldstad, november 2024)
VI sov ute i oktober också (oktober 2024)
Jag tog hemmaledigt i hängmattan (augusti 2024)
En utenatt i månaden för tredje gången (augusti 2024)
Min nya hängmatta är världens coolaste tält (juli 2024)

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

I morse packade vi med oss frukost, så som vi tydligen gör här i Sagres, och gav oss ut på hike. Från St Vincent (där vi var förra veckan) gick vi norr ut. Längs havet hela tiden. Och ja. Vackert som 17. Stort. Lyxigt. Hur mycket utsikt som helst och stora delar på ett underlag som gjorde att vi behövde fokusera på var vi satte fötterna. Alltså, att gå där med utsikt ända till världens ände (kass liknelse med tanke på att det är där vi är, he he), på ett underlag som kräver fokus, tillsammans med Claes och hundarna. Jag vet knappt något bättre.

fokus för att ha koll på var vi sätter fötterna

utsikt och insikt, trail, sagres, st vincent, stenar — … men tror att det här är super för mitt knä, vad tror ni?

Vi är tillsammans och ändå är det som att jag är ensam. På ett bra sätt alltså. Med mig själv. Och mina tankar. Om jag ens tänker några tankar? Jag vet inte. Annat än att jag kom till insikt om att det är fint det här livet. Där vi kan vara själva, fast vi är tillsammans. Utan krav och andra förväntingar än att ge hundarna vatten någon gång mellan varven.

utsikt, spricka i berget, springer spaniel

utsikt, springer spaniels, hike, st vincent, sagre — till världens ände ska alla gå …

Eller så är vi sådana vi aldrig skulle bli?

Eller så är vi bara ett av de där paren som jag för trettio år sedan var rädd att vi skulle bli. Sådana som inte pratar med varandra. Men, då visste jag å andra sidan inte att man kan tycka om att vara ensamma tillsammans och känna trygghet i tystnaden. Livet ändå. Kanske mormor hade rätt när hon sa att var sak har sin tid?

Vi ses snart igen allihop. Nu är det slutspelshockey på en dator här, och en som ska läsa (och tjuvlyssna på hockeyn). Tills nästa gång: HEJA livet, utsikten, insikten och … hela alltet!
Kram Malin Lundskog

Mer om vår workation här i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände.

Claes och malin Lundskog, hike, sagres — och ett av de sällsynta tillfällena då Claes är med på selfie – tillsammans.

Allt är svårt. Till man kan det …

I morse när vi satt på stranden och sköljde ner frukostmackan med termoskaffe hade vi två stora grupper av surfare framför oss. På stranden stod två instruktörer och gestikulerade och ute i vågorna låg surfarna och guppade. Ibland kämpade de utåt, mot vågorna, med sina brädor och ibland paddlade de frenetiskt och följde med en våg. På de timmar vi satt där och tittade lyckades en av dem resa sig upp och surfa. En gång. Och jag tänkte på att allt är svårt. Till man kan det …

allt är svårt, surfbrädor, strand, sagres — på väg ner till stranden står den här installationen (eller vad det är?)

Allt är svårt i början

Jag kanske överdriver, det finns säkert saker som går lätt som en plätt redan vid första försöket, men mycket är svårt. Till man kan det.

Vi har nog inte suttit så länge eller så nära nybörjarsurfare här förut. Jag har lite kaxigt sagt att när mitt knä är helt, då ska jag lära mig att surfa. Hur svårt kan det vara liksom?! Men idag när jag såg de här kämparna som försökte om och om och om igen insåg jag att det här med surfing är kanske inte något man (jag) lär sig (mig) i första taget.

allt är svårt, surflektion, surfa, sagres — här satt vi och glodde på surfarna

Surfing har aldrig sett svårare ut än det gjorde när jag tittade på de här nybörjarna. Och är det inte så det är med så mycket annat? Det ser jätteenkelt ut när någon som kan utövar det den kan. Som när en snickare sågar till en bräda, ett fotbollsproffs trixar med bollen, en bagare ältar degen. Ja ni fattar. När proffsen gör något ser det enkelt ut för att de kan det. För att det är enkelt för dem eftersom de har tränat och tränat och tränat på det.

Övning ger färdighet

Övning ger färdighet var det någon som sa. Hear hear på den och vet ni: min beundran för duktiga surfare och andra proffs växer när jag får se en nybörjare göra samma sak. Eller testar själv. För det där med att surfa ser så härligt ut. Kanske en dag när mitt knä är helt igen …

Men det är rätt gôtt att sitta nybadad med kaffe i handen och bara titta på också.

När vi gick hem gick förbi nästa strand och tittade ner från klippan vi stod på. Och där var de. De som får surfing att se enkelt ut.

allt är svårt till man kan det, surfare, sagres, tonel beach, utsikt, himmel, hav — nope, det är inte hajar …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA alla som försöker.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra veckor i Sagres, vid världens ände, hittar ni här.