utonjut

Vi kollar in fyren på udden

Nåt sånt sa jag när vi satt och pratade igår kväll om vad vi skulle hitta på idag. Vi kollar in fyren på udden. Så det gjorde vi. Fem timmar senare var vi tillbaka hemma igen. Alla fyra gott trötta i kroppen och fyllda av utsiktsnjut. Det där sista kanske bara gäller Claes och mig, men jag är säker på att hundarna har njutit massor de också, även om de kanske struntar i utsikten.

Många uddar blir det

Ja, det var inte direkt på nästa udde den där fyren, som heter St vincent ligger. Det är ganska många uddar dit, men så vackert så att klockorna stannar. Ja, även själva fyren som ligger allra, allra längst ut på den allra, allra sydvästraste udden i Portugal. Och Europa.

claes lundskog, springer spaniels, vandring, sagres, cape st vincent — mina killar! OCh visst tror man att det är såhär det ser ut på månen?

vi kollar in fyren, sagres, st vincent — sa jag utsiktsnjut?

vi kollar in fyren, sagres, st vincent, vandring, utsikt — kan inte sluta titta ut här

Vi kollar in fyren, vandring, cape st vincent — längst ut på udden där borta är fyren i ska kolla in …

cape st vincent, vandring, sagres, vi kollar in fyren — vi närmar oss …

cape st vincent, vi kollar in fyren, vandring, sagres — sakta men säkert …

vi kollar in fyren på udden, st vincent — vi kollade in fyren vi udden, men fick inte komma närmare än så här …

utsikt mellans sagres o st vincent — men kolla hålet i klippan!

vandring, cape st vincent, sagres — azalea?

springer spaniel, vandring, sagres, st vincent — det finns ALLTID nåt som luktar gott …

ledmarkering, vi kollar in fyren, sagres, st vincent — leden vi följde, även om man just där vi gick inte behövde någon ledmarkering

vandring, sagres, cape st vincent — Claes vid kanten mot Atlanten

Malin Lundskog, vandring, sagres st vincent, vi kollar in fyren på udden — jo, jag var också med.

Behöver kanske inte säga så mycket mer än såhär? Och egentligen bryr jag mig inte ett dugg om att vi inte kom på fyrområdet. Utsikten och att gå tillsammans med Claes och hundarna är det som är grejen med hela grejen för mig. Älskar dessutom att knappt möta någon annan. Som idag, när vi var så gott som ensamma hela vägen.

Vi ses snart igen, tills dess: Heja utonjutet!
Kram Malin Lundskog

PS. I morse tog det ungefär en halvtimme, så hade jag löst det där med mitt manus som jag kämpade så med igår. Morgonhjärnan alltså, wow för den!

Mer från äventyret i Sagres här: Vi åker till världens ände

Vad är viktigt idag?

Söndagar är en alldeles särskilt bra dag för reflektion tycker jag. Vem har jag varit i veckan och vem vill jag vara nästa vecka? Vad är viktigt idag? Ni vet sådär på riktigt. Inte det som står på att göra-listan, utan kanske mer på att vara-listan. Vad kan jag strunta i att ta med mig in i nästa vecka och vad vill aldrig i hela världen glömma.

Jag tänkte på just det här med vem jag vill vara och vad jag vill känna efter mitt inlägg här på bloggen igår. Undrade om jag är för mycket i görandet och prestationen (som jag helst avhåller mig ifrån). Då skrev jag ju att jag inte känner igen mig när jag inte kan göra som jag brukar. Men kan det jag brukar göra vara viktigt för att det får mig att känna det jag vill känna och i förlängningen också att vara den jag vill vara. Och den jag är? Jomen, jag tror det.

Testade en kort morgonpromenad idag och ja. Till och med den gjorde skillnad (hej Myrstegsrevolutionen!). Jag var till och med så glad av promenaden att jag gick och sjöng för mig själv. Irish rover av någon anledning, med handklapp och allt. Fattar ingenting, men det finns en anledning till att jag tycker om att vara ute i min ensamhet … Ja, mig slipper ni att höra, men vill ni njuta av en härlig version av låten (som handlar om nyfikehet och mod), kommer det här:

vilken version!

Gör det viktiga först så slipper vi ångra oss sen

Jag tror inte att jag kan påminna mig själv för mycket eller ofta om att göra det viktiga först. Vara den jag vill vara och känna det jag vill känna. För med det på plats blir resten piece of cake.

Så med promenadsången i ryggen och frukost till Vinterstudion (damerna på längdskidor va?!) drog jag till gymmet. Där körde jag bland annat torrskidåkning eller vad man nu kan kalla stakmaskinen. Och vips var jag mig själv igen. Ut o njut och svett o flås och lite go musik på det. Gôtt mos för både kropp och knopp och själ och det är väl ändå det som är viktigt på riktigt? För med den känslan är jag är redo att skapa, älska, skratta, inspirera, peppa och göra den skillnad jag är här för. Se upp världen!

vad är viktigt idag, malin lundskog, stakmaskin — tänk att en kort morgonpromenad fick mig hit?!

vad är viktigt idag, stångrodd, nordic wellness hönö, malin lundskog

Vet ni vad det fina med att göra det som är viktigt på riktigt först är? Jo, att vi inte behöver ångra oss sen. Lätt som en plätt, eller vad säger ni? Och kanske var det den insikten som var viktigast av allt idag, även om den inte skiljer sig om allt det där jag tidigare har sagt och skrivit om att göra sånt som är kul med såna som är kul och att prioritera det. Och det gör väl inget om jag kommer fram till samma sak om och om igen. Det kanske snarare är ett tecken på att vara allt mer säker på hur jag vill leva livet?

Ses snart igen. Tills dess: heja oss!
Kram Malin Lundskog

PS. En att vara-lista, vad säger ni om en sån?

PPS. Fler tankar som i det här inlägget hittar ni bland annat här: Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vintern kom till ön igår egentligen, men då hade jag fullt upp med att njuta av spring i snön och dessutom var bloggen redan full av tankar kring förra året. Jo, att springa var det första jag gjorde när jag tittade upp från redigeringsbubblan och upptäckte den. Vintern. Snön. Jag tog en av hundarna och gav mig ut en lufsrunda. För finns det något mysigare än otrampad snö? Och att låta kroppen jobba sig varm i vinterluft?

vintern kom till ön, knippla, snö, kväll — Orörd snö. Så svår att låta bli …

vintern kom till ön, snö. röd stuga, frälsarkransar — och de enda spåren i snön är Brorsans och mina

löparglädje, livsglädje, snö, vinter, knippla — Jag är minst lika lycklig över snön som över att vaderna höll.
Sakta men säkert kommer jag tillbaka till mer spring och det ser jag verkligen fram emot.

Vintern är kvar och jag vill vara obekväm

Morgonpromenaden var mysig den också och jag kom på något när jag gick där och hukade under snötyngda tallegrenar. Jag vill vara obekväm. Inte så att jag vill göra mig obekväm, utan jag vill snarare låta bli att låta bli det som är obekvämt. Jag njuter som sjutton av att vara ute i naturen och härja, även om det innan jag ger mig ut är obekvämt. Som att ta på alla snösäkra kläder, när jag kan gå den bekväma, plogade asfalstsvägen som inte kräver lika mycket snösäkra kläder.

Jag vill leta upp läiga badställen en blåsig dag istället för att stanna inne, jag vill ut och leta vyer och ljusfenomen även om jag är trött och varm och go inomhus och vinden viner runt knuten eller (och?) regnet slår mot rutan. För njutet i det obekväma är obeskrivlig.

Det kan handla om att ta de där extra stegen upp till utsikten fast det blåser småspik i ansiktet. Så värt det. Påminn mig gärna och sno gärna det obekväma tipset. Det ger livet massa liv.

vintern kom till ön, utsikt, knippla, västkusten — Utsikt norrut. Tittar ni noga ser ni Marstrands fästning som en liten prick …

snö, knippla, slingan — orörd snö även i morse. Som vi snart tog våra kliv i.

röddeviga, knippla, snö, vintern kom till ön — Färgerna i det här svartvita alltså!

vintern kom till ön, utegymmet på Knippla, snö — Utegymmet stod och stajlade, som ett annat stilleben.

Vilken start på året ändå. Ja, både att snön kom och att jag hann ut innan traktorn skottade undan allt igår. Heja 2024! Och oss, allihop!

Ses snart igen,
kram Malin Lundskog

I inverness firade vi bröllopsdag. På varsitt håll.

I Inverness firade vi bröllopsdag på varsitt håll nästan hela dagen. Nej nej, vi är inte ovänner. Min man kände sig krasslig och stannade i hotellsängen, medan jag drog på hajk. (Ja, ja. Hade det här varit vår första eller andra bröllopsdag hade jag utan tvekan stannat i sängen med honom, men såhär efter tjugonio år som gifta är vi båda tillfreds med att vara isär mellan varven.)

Med flodmynning, en aning av havet och höga berg njöt och svettades jag ordentligt hela dagen. Tur att jag snodde med mig plastinpackade shortbreads från hotellrummet, för jag gick inte för en enda liten kiosk eller pub eller annat på hela dagen. Jo jo, man är väl rutinerad liksom och vet att när omgivningarna är vackra så går jag gärna en liten bit till. Och en till. Och en till. Utan att tänka på att jag kanske behöver fylla på med energi …

I inverness firade vi bröllopsdag, picknick, Caldoian canal, sluss — skotska shortbread från hotellrummet. Mums!

Jag började med att gå en runda som heter Merkinch Local Nature Reserve och trodde först att jag hade gått fel. Skittråkig promenad genom industri- och radhusområden. Men. Sen. Alltså …

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog på bro i Inverness, hike — glad i hågen på väg från stadskärnan

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, kranar, Malin Lundskog — glad i hågen på väg från stadskärnan

Sen kom jag till Carnac Point och Beauly Firth

Jo, men det är klart att jag fortsatte att gå. Även om jag snålade med skärmdumpen jag tog på kartan, eftersom jag inte orkade bära på batteripack för att ladda telefonen, tänkte jag att det inte kunde vara slut på det roliga redan efter någon kilometer. Det var det inte heller. För sen kom jag till Carnac Point, med fyr och utsikt över Beauly-bron som invigdes 1982 för att binda ihop stadsdelar. Och där började det vackra, som jag sen njöt runt i hela dagen.

Så stort livet är ibland. Som här. När jag tittade på bron och insåg att där ute, där ligger Nordsjön. Under en kort stund var jag sjösjuka sjömän från förr med hemlängtan, jag var sjömanshustrur med oro och saknad i bröstet och livet var både då och nu, här och där.

Egentligen är livet alltid stort, men det är inte alltid vi stannar upp och känner det. Eller, gör ni det?

Carnac point, information, where the river meets the sea

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, bro, Malin Lundskog

Beauly Firth, Inverness, Malin Lundskog på hike — Beauly Firth och bänkar, precis som hemma på ön. Kolla, så fint de har gjort här.

Jag fortsatte längs Merkinch Local Nature Reserve

Innan bron byggdes har man tydligen kört någon slags färja sedan 1400-talet mellan stadsdelarna. Det här biljettkontoret är väl inte från 1400-talet direkt, men fint oavsett ålder (som vi ju!)

biljettkontor gamla färjan Inverness, hike, tågluff

Merkinch Local Natures reserve, hike i Inverness — gott om måsar här också …

bänk i merkinch local natures reserv, hike, — gott om måsar här också …

Ja, här gick jag och filosoferade över livet och hur vi alla hänger ihop och hur vackert det är med vatten. På så många sätt.

Den store Glenn och Caledonian Canal

Det är inte bara i Göteborg alla heter Glenn, he he he. Hade jag hajkat tillsammans med nån hade vi säkert haft kul åt The Great Glen Way, som är en vandringsled jag halkade in på under en kort stund. Nu gick jag där och smålog för mig själv.

Skylt caledoian canal, great glen way, Inverness — med Nordsjön i River ness i ryggen …

Great Glen är en förkastning som bildades när landmassorna flyttade på sig någon gång för länge, länge, länge sen. Ja, jag sa ju att allt hänger ihop. Vi. Då. Nu. Sen.

sten med text, caledonian canal, great glen

Nä, men jag behöver inte skriva så mycket om det här va? Så vackert!

I inverness firade vi bröllopsdag, utsikt från slussen till Caledonian canal, — utsikt vid Clanchnaharry sea lock – slussen

Craig Phadraig och vyerna

Eftersom vår tågluff övergick till en utsiktsjakt ville jag ha mer utsikt. Komma högre upp. Så just som solen började att gassa sådär snartkandetlikagärnabörjaåska-hysteriskt, drog jag mig vidare från det här vackra. Jag sneddade in på en vandringsrutt som heter Craig Phadrig som lovade höjder och utsikt. Däremot sa den inte nåt om att det gick uppför, uppför, uppför längs en bilväg i ett villaområde fullt av återvändsgator. Jag valde några sådana, men i just som jag tänkte vända tillbaka till hotellet mötte jag ett äldre par som var ute och promenerade. De guidade mig rätt, med medskicket att det går uppför. Tack för den!

Men, wow ändå. Att komma in bland höga tallar som skuggar och dessutom kunna kissa bakom en buske, det går inte av för hackor i en vandrares liv. Så jag chansade mig runt på små stigar. Som gick uppför. Och till sist fick jag mig den där utsikten från höjden. Så värt ansträngningen. Herregud, jag gillar ju att anstränga mig så egentligen var det inte alls farligt. Mest gôtt och svettigt och alldeles … Alldeles underbart vackert.

Utsikt från toppen av Craig Phadrig, hike, Inverness — Vyerna va?!

uppförsbacke på hike, craig phadrig, tallar

craig phadrig, tallar, träd, hike i Inverness

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog trött och varm, hike, Craig Phadrig — så glad över att fira bröllopsdag på hike

Eftersom jag hade gått uppför en himla massa var det nästan (?) lika mycket nedför på vägen tillbaka till hotellet. Pricken över i:et hade kanske varit att få hoppa i bikinin som låg i ryggan, men just som jag gick förbi ett gäng badande ungdomar kom åskan. Såatteee … Pricken över i:et blev att komma hem till min man sedan tjugonio år tillbaka.

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni länkar till alla inlägg här: Vi ska ut och tågluffa. Over and out för idag, vi ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

I Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Dubbelhajk i Dublin kallar vi den, dagen på vår tågluff då vi först vandrade i Howth och sen i Killiney. Och jag hoppade i Irländska sjön! Så salt o vågigt och alldeles … alldeles underbart.

Ja, ni kan ju se själva. Här är vi på The pyramide of Dublin, för att få ännu bättre utsikt (och för att det är kul att klättra upp på saker man kan klättra på):

Killiney hills, utsikt, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

I Killieny hills, pyramide of Dublin, utsikt, tågluff, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

Livet med interrailkort är toppen, eftersom vi kan tåghoppa hur mycket vi vill. I morse tog vi ju först tåget från Dublin till Howth, nordost om Dublin, och efter vår hike där till Dalkey, sydost om stan. När vi passerade Dublin hoppade Claes systerdotter Amélie (som pluggar i Dublin, vet inte om jag har berättat det än?) på och visade vägen.

När vi klev av i Dalkey hamnade vi först bland de flådiga husen där bland andra Bono bor. Han visste nog inte att jag skulle komma, för jag såg honom ingenstans, men gott om stora, exklusiva hus var där i alla fall. Bakom välklippta häckar …

Killiney Hills

Ja, så kom vi då upp till Killiney hills och för kanske sjuhundratredje gången den dagen sa jag både åh! och ah! över havet, utsikten och hela härligheten.

I Killieny, hike, tillsammans, tågluff, Malin Lundskog

Och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Tågluffens första bad blev i Killiney, i Irländska sjön som var mycket saltare och mycket mycket kallare än mitt vanliga Kattegatt. Men ändå precis så som salta bad bad brukar vara: alldeles underbart. Det syns inte på de här bilderna, men det var ganska vågigt och nedersta trappsteget på stegen låg i jämnhöjd med vattenytan vilket gjorde det lite klurigt att komma upp. I är ju sällan ett problem, eller hur?

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog — mot badet!

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, hike — vägen mot badet

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog, havet — vägen mot badet

Jag hade fullt upp med att packa ner regnrock när vi lämnade Dublin i morse och kände inte för att bära grejer i onödan, så bikinin fick stanna hemma på hotellrummet. Men, sport-bh och trosor funkar ju lika bra att bada i, eller hur? I alla fall tycker jag det och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön utan att tänka på något annat än friheten i att bada

Regnrocken hade jag ingen användning av förresten och varenda irländare vi har träffat tror inte att ni därhemma kommer att tro på oss när vi säger att det inte har regnat en droppe under våra dagar i Dublin. Men det är sant.

Nu har vi en dag kvar här i Dublin innan vi drar vidare till Nord-Irland och Belfast. Men vi ses säkert här innan dess. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vår tågluff? Jag uppdaterar med länkar till alla inlägg om tågluffen här.

Vi tog tåget till Howth

Idag tog vi tåget igen, först åt nordväst för en cliffwalk i Hoath och sen åt nordost för en eftermiddagssväng i Killiney (återkommer till den rutten). Det är det HÄR jag har längtat efter i över trettio år. Gröna kullar, branta stup, fiskelägen och hav. Wow!

Väder, vind och vackra vyer

Vi tog tåget till Hoath, småbåtshamn, tågluff

Hoath, hike, branta klippor — Jo, det killade i magen ibland

Vi tog tåget till Hoath, den gröna ön, Dublin — … och samtidigt som jag gick och tänkte på alla brittiska deckare jag kunde komma på och på att möta nån som lägger fälleben på en, undrade Claes hur det skulle vara att sätta sig på en plastpåse och åka ner.

Vi tog tåget till Hoath, hike och utsikt — mot Baily Lighthouse

Vi tog tåget till Hoath, klippor fyllda med fåglar — Det tog en stund innan jag såg att klippväggen var knôkad med måsar

Hoath, utsikt, tågluff, sjöräddningen — färgerna!!!

hike i Hoath, tågluff — inte jättemycket folk, men ändå. Folk.

hike nära Dublin, Malin Lundskog — Eventuellt var ingen gladare än jag

I detta gick vi hela dagen och kände oss hemtama i doften av hav och kaprifol.

Vädret i Dublin har, oavsett prognos, hållit sig till molniga morgnar, kyliga vindar och soliga eftermiddagar under våra dagar här. Ganska skönt att turista runt i, i alla fall i lä. Och i Hoath steg värmen ordentligt under hajken som var ganska backig mellan varven.

Om ni nån gång är i Dublin, så är Hoath ett supertips. Ingen av oss är jättebra (vad nu det innebär) på att turista i städer, utan vi var glada över att vi tog tåget till Hoath.

Ni hittar mer om vår tågluff här och snart kommer ännu mer. Prenumerera gärna på bloggen för att inte missa nåt😇.

ses snart och tills dess: heja er! Kram Malin Lundskog